Skarpsill till miljövänligt bränsle

Har idag läst en del om tillståndet i Östersjön. Fet fisk som lax, strömming/sill, skarpsill och ål, som fångas i Östersjön får inte saluföras i andra Eu-länder är Sverige och Finland beroende på förekomsten av tungmetaller i fettet. Varför finnar och svenskar är mer tåliga än till exempel tyskar mot tungmetaller har jag inte funnit någon klarhet i. Kanske kan det bero på en stark lobbyorganisation som kallas för Yrkesfiskarenas Riksförbund. När det gäller ål och lax är det positivt att man inte får saluföra dessa i en mängd länder, deras bestånd är så låga att fiskestopp genast borde genomföras. När det gäller skarpsill är det en annan sak. Det är en fiskart som tack vare att det finns så lite torsk, har ökat markant senaste decenniet. Det i sig blir en ond cirkel, för skarpsillen äter torskrom och djurplankton. Om torskrommen äts upp blir det ännu färre torskar. Om djurplanktonen äts upp blir det fler växtplankton och växtplankton faller så småningom till botten och konsumerar syre, vilket gör att ännu färre torskyngel överlever.
Därför diskuteras det nu att börja skyddsfiska på skarpsill.
Det är vällovligt, inte bara på grund av ovan angivna skäl, utan också därför att gör man uttag på skarpsill i mängd så kommer också mängden tungmetaller att minska i Östersjön, så länge man inte dumpar fisken tillbaka.

Vad skall man göra med 10 000-tals ton med Skarpsill som är otjänlig som människoföda? Mata minkar? Knappast!
Mitt förslag är att fylla bergrum med dem och sedan röta dem till gas. Anta att man fyller en gammal gruva med Skarpsill, tillsätter rötningsbakterier och tillsluter toppen och samlar upp gasen. Detta kommer att kunna förse en mängd bilar med gas, alternativt kraftvärmeverk med gas. Detta är en smidig väg, till skillnad från att torka fisken och elda den. Tänk på det i alla fall.