Ål på väg norrut får skjuts

En arbetskamrat som är sportfiskare berättade den mest besynnerliga historien som jag måste ha missat när den var aktuell i våras. EU har enats om en bevarandeplan för ålen. Ålenbestånden är idag så låga att de bara motsvarar 1% av vad de en gång var. Ett av problemen är tydligen att glasålar (ålyngel) fiskas upp i atlanten när de är på väg från sin födelseplats i Sargassohavet till Europa, främst av spanska, portugisiska och franska fiskare. Dessa glasålar säljs sedan som delikatesser. Jag har ingen åsikt om det verkligen det som är problemet, men jag vill ifrågasätta bevarandeplanen om den byggs på den problembeskrivningen. Planen går nämligen ut på att låta samma rovfiskare fiska upp ålynglen och sedan köpa upp fångsten för att medelst flyg eller biltransport frakta upp dem till Norden och släppa ut dem! Detta är ju vansinnigt! Låt ålarna simma upp själva och förmå fiskarena att sluta fiska. Vem vet vad detta betyder för ålens orienteringsförmåga att hitta tillbaka till Sargasso? Bevarandeplanen har ytterligare några bisarra inslag. Totalt fiskestopp på ål har införts i Sverige. Med ett undantag; de yrkesfiskare som har ål som huvudfångst.

”Från detta förbud kan också undantag medges för de fiskare som har en betydande del av sin inkomst från ålfiske.” citat Fiskeriverket.
Detta innebär så klart att förbudet blir ett stort slag i luften, då långt över hälften av all ål som fångas, fångas av just denna kategori ålfiskare. Summa summarum, EU lägger ner stora resurser på att fortsätta låta rovfiske pågå i Biscayabukten för att sedan frakta upp ålen till svenska yrkesfiskare som skall fiska upp dem i ett senare skede. För detta måste sportfiskarna, avstå från att fiska. Ridå!

Rättelse

Nu har jag fått klart för mig att det inte heter cocos, utan couscous. Det är tydligen gröt, som jag trodde och här går folk runt och tror att det har kommit på något nytt och spännande. Couscous med koriander och persilja låter antagligen lika konstigt för mig som risgrynsgröt med smör och kanel gjorde för de som levde på 1800talet.

Mina nya grannar

Jag är inte särskilt rädd för nya smaker, men på något vis är jag ändå väldigt traditionell. Till exempel blir jag röd i ansiktet och får gåshud när det serveras nästan bortglömd husmanskost. Senast var idag när jag fick kålpudding med potatis och lingon. Men igår så gjorde jag mig ett ärende in hos grannarna, mest för att se hur de hade det. Man har ju lite fördomar om hur det skulle se ut, med avantgardistisk design. De hade minsann försökt, de hade nämligen målat hela lägenheten i vitt. Även de lackade träfärgade listerna och dörrarna i äkta fanér. Det såg inte så bra ut. Men jag sa ändå att det var fint och om de hade någon färg kvar så borde de stryka på några lager till, då skulle det se ännu bättre ut. Men nu till maten. De kokade något som jag tyckte såg ut som gröt, men som kallades för cocos. Själv tyckte jag att det smakade som gröt. Tydligen var det gott med lite kryddor (som jag aldrig hade hört talas om) och citron. Där ser man. Jag skall leta reda på något recept på det där. Sedan gick jag. Jag brydde mig aldrig om att kika in på deras toalett.

Fiskbranschen, ett bondfångeri

Det händer att jag går till fiskaffären. Det finns till exempel ingen bättre tid på året än när det finns möjlighet till att frossa i rökt sjurygg. Det är billigt och väldigt, väldigt gott. Dock är det inte säsong för dessa underliga fiskar än. I lördags tänkte jag att jag skulle äta fisk till middag och utanför fiskaffären möttes jag av en annonsering där det stod ”Liten hälleflundra 129kr/kg”. Det var billigt tänkte jag och frågade om den var färsk. Ja sa de, den kommer från Nordnorge. Så jag köpte filén och tänkte mig att äta den med potatis.

Väl hemma efter att jag hade panerat och stekt filén, så skulle jag ta en smakbit. Men den fisk jag hade i munnen smakade inte alls som en hälleflundra. Den smakade något annat. Min första tanke var att jag hade fått fel fisk i disken. Hursomhelst, idag på lunchen gick jag till fiskaffären och skulle reda ut vad det var jag köpt. De svarade då att en Liten hälleflundra inte är någon hälleflundra? Men kära nå´n svarade jag spydigt. En liten hälleflundra är väl en liten hälleflundra? Nej sa de, en liten hälleflundra är inte en hälleflundra, den är bara kusin med hälleflundran. Det är en annan art! Men tänkte jag, vad kallar ni då en hälleflundra som inte är stor? Det svarade de inte på. Jag var helt perplex och lunkade tillbaka till jobbet. Och nu har jag inte kunnat lämna det hela därhän. Efter sökning på Internet har det framkommit att: fisken egentligen heter Blåkveite och säljs under en hel mängd olika namn; hällefilé, filé av liten hälle, hällefisk och liten hälleflundra. Denna falska marknadsföring är dessutom sanktionerad av Fiskeriverket och Livsmedelsverket, vilket inte förvånar mig det minsta när det gäller fiskhandeln. Ett vetenskapligt mått på skillnad i smak är fetthalten i fisk. En fisk som har fetthalten 3gram per 100gram (Rödspätta) smakar helt annorlunda än en fisk som har 11gram fett (Lax). För att då åskådliggöra det hela: Liten hälleflundra har 14gram fett och riktig hälleflundra har 4,5gram. Det är alltså inte ens i närheten!
Detta är fullständigt typiskt för fiskbranschen. Detta är långt ifrån första eller sista gången man medvetet försöker lura kunder. För det är medvetet! Jämför bara med om man hade valt att kalla den i Sverige icke förekommande fisken för; Mindre hälleflundra, än för Liten hälleflundra. Då hade förväxlingsrisken minskat betydligt. Men varför kallar man den inte för sitt riktiga norska namn; Blåkveite? (svaret är att man vill lura folk att köpa fisken).

Skåne i media.

Läste i DN i helgen att Öresundsbron är en succé. Det har ju vi i Skåne vetat hela tiden. Men i övriga Sverige hängde man upp sig på det faktum att Öresundsbrokonsortiet överskattade biltrafiken i sina prognoser för de första åren. Däremot så överträffade tågtrafiken alla förväntningar. Detta ledde till ett som det stod i DN; gatlopp för Öresundsbrokonsortiet. Men jag är beredd att hävda att det var hela Öresundsbrosatsningen som fick springa gatlopp i riksmedia. Även om startnivån för trafiken över sundet var överskattad så måste man ändå säga att prognoserna för tillväxt etc, var ganska korrekta. Därför är det inte ens rätt att klanka på prognosmakarna.

Detta är bara ett exempel på vad riksmedia inte har förstått när det gäller Skåne. I början av 90-talet hade Kockums nedläggning, SAAB’s cyniska gästspel, invandringsvågen hade fått sydvästra Skåne i allmänhet och Malmö i synnerhet i en svår ekonomisk situation. Dessutom var allmänhetens optimism i botten. Malmöregionen stod på knäna, på ett sätt som trots den allmänna krisen inte resten av Sverige gjorde. Dock började saker vända i mitten av 90-talet. Brobygge, motorvägsbyggen, Lunds universitets tillväxt (och den ekonomiska tillväxt universitetet skapade) och IT-boomen, vände pessimism till optimism. Dock fanns det problem kvar, ett jättelikt område i centrala Malmö var ett övergivet varv, Malmös image var ganska solkig i resten av Sverige etc. Därför tar Malmö stad och satsar ordentligt på BO 01. En boutställning som i princip skulle göra ett post-industriellt ”waste-land” till en helt ny stadsdel. Detta visade sig kosta Malmö stad mycket mer än vad man budgeterat för. Detta faktum gjorde att Malmö återigen fick löpa gatlopp som de misslyckade satsningarnas stad.

Men det skulle inte sluta där. HSB i Malmö hade ett jätteprojekt på gång: Sveriges högsta byggnad! Det skulle inte bara vara Sveriges högsta byggnad, utan också ha en så utmanande design att det var meningen att bara arkitekturen skulle sätta Malmö på kartan. Dock visade det sig svårt att sälja alla lägenheterna mer än ett år i förväg, så då började återigen gatloppet i medierna. Turning Torso var ett fiasko innan ens bygget var klart enligt media.

Malmö var synonymt med de misslyckade satsningarnas stad och den inställningen lever idag många svenskar med.

Ska vi då sammanfatta dessa satsningar:
Öresundsbron är en otrolig succé, det erkänner till och med Stockholmare.
Bo 01, är idag ett av de mest fashionabla kvarteren i Malmö och har blivit ett favorittillhåll för allmänhet under varma sommarkvällar. För en struntsumma har Malmö fått en stor central stadsdel till skänks i princip. Vilken stad i Sverige kan plötsligt växa i innerstan på detta sätt?
Turning Torso är helt uthyrt och drar till sig hyresgäster från många håll i världen, bara för att få bo i detta hus. Det har mottagit arkitekturpriser på flera håll i världen. När det väl stod klart att vad Turning Torso betydde för Malmö´s ”re-imaging” gjordes beska kommentarer i riksmedia om att det var förmodligen enda gången Malmö skulle låta tala om sig i New York.
Malmö har alltså vänt från att ha varit en industristad i en post-industriell värld, till att vara en modern stad i framkant av utvecklingen och allt detta på tio år. Resten av Sverige borde vara tacksamt.

Nya grannar!

Nu händer det saker minsann. Jag har fått nya grannar! Det har flyttat in ett homosexuellt par i lägenheten intill. Det är två killar på 21 respektive 24 år som heter Stefan och Krister(ja det är inget skämt). De flyttade in där i lördags efter att det stått tomt en månad för en mindre renovering. Det behövdes kan jag säga eftersom samma tant hade bott där i 25 år innan. Men nu är hon på hemmet och ruttnar. Jag kan inte säga att jag var särskilt förtjust i henne och hon kan absolut inte varit förtjust i mig av hennes beteende att döma. (Jag tror till exempel att hon gav fan i att avfallssortera bara för att hon vet att just sortering av rötbart material är något som betyder mycket för mig.) Men nu skall det bli andra bullar. Stefan och Krister verkar trevliga och jag hjälpte till med pianot som de inte hade en aning om hur de skulle få upp för trapporna (Krister är tydligen musiker av något slag).