Rödgrön problematik

Det verkar som om ompositioneringen av Moderaterna har ställ till det rejält för socialdemokratiska och miljöpartistiska partistrateger. Jag skall återkomma till detta, men först några ord om vad framgångsrik opposition är.

Opposition betyder motsatsförhållande och i politik innebär det; ett alternativ.För en framgångsrik opposition krävs det att man kan presentera en trovärdig och attraktiv väg framåt.

I svensk politik klev moderaterna, tack vara den nya moderata ledningen rejält åt vänster, i sin retorik. Visst klev också politiken åt vänster, men framförallt handlade det att avdemonisera en borgerlig politik och det måste man säga att det lyckades. Det stod klart för svenska folket att det inte skulle innebära någon nedmontering av välfärdsstaten med ett borgerligt styre. Detta har dock inte något att göra med lyckad oppostionspolitik, man måste nämligen också formulera ett alternativ som skiljer sig från motståndaren och då helst en lösning på de problemformuleringar som samhället kan enas om. Det var detta som alliansen lyckades göra och fortfarande lyckas göra. Därför vinner de valen.

Det rödgröna alternativet står helt handfallna! Man har idag en politik som i det stora hela bara har anpassat sig till regeringens politik. Man förhåller sig alltså hela tiden till någon annans linje. I det stora hela kan man sammanfatta de rödgrönas politik som att man tagit regeringens budget och pyntat den med lite rött och grönt. Man beskriver det rödgröna pyntet som skillnaden mellan ett samhälle präglat av "den järnhårda lönelagen" och en uppnålig utopi.

För man opposition på det viset, så visar man inte på någon trovärdig, attraktiv och alternativ väg framåt. Då röstar väljare på orginalet! Alternativet är, som jag också tidigare har skrivit, att radikalisera sin politik. Men då vinner man troligen inte heller några val, för då får alliansen 100% av medelklassen. Man får helt enkelt vänta på att makten har korrumperat Alliansen lika mycket som den korrumperade Socialdemokraterna och till exempel Tories i Storbritannien. Först då kan man börja vinna val igen.


SvD

DN debatt

Guidos, Partille Johnnies och Täbbs

Äntligen har vi fått ett namn på en av de mest humoristiska inslagen i den svenska kulturen: Robert Laul.

Det är så klart segmentet strax ovanför de tatuerade hundägarna i tjugoårsåldern och straxt nedanför Patrik Ekwall. Det är personerna som är tatuerade fast med designade t-shirts (Bevara mig från alla dessa trettioåriga män med tshirt-decolletage). De är beviset för att fördummningen har nått medelklassen totalt. Problemet är att dessa individer tar sitt liv på alldeles för stort allvar och detta i sig är en extrem paradox. De jobbar väldigt hårt på att leva liv som gör väldigt liten skillnad för världen och tar detta på väldigt stort allvar. Robert Laul är ett utmärkt exempel! Han tror på allvar att; han är en journalist, att hans bevakning av Lars Lagerbäck har varit viktig för demokratin. Men vad gör det om hundra år, när allting kommer kring.

Men som Martin Aagård skriver i sin krönika(länk nedan), är ju också den ogenerade smaklösheten också denna subkulturs adelsmärke, fan vet om inte Ekwall platsar i alla fall.

Täbbs och Partille Johnnies

Blått bias i media? Kyss mig i arslet!

Plötsligt inför den skrämmande insikten att förlora två år i rad mot en enad borgerlighet, vänds frustrationen mot media och den bild de målar upp av det rödgröna samarbetet. Jag vet av egen erfarenhet att media är emot mig och de mina i alla frågor. Sedan när skrevs det något positivt om Landskrona Bois? Det tror fan att det aldrig blir en storklubb av Landskrona om alla journalister ser oss som invandrarhatande arbetslösa varvsarbetare; Jmf multikulturella Malmö FF med Messias Zlatan och den traditionsrika gamla mjölkkossan i Helsingborg, med ett lyckligt femtiotalsskimmer kring sig. Anledningen till att det skrivs mycket och positivt om MFF och HIF beror på att det är två bra lag med mycket positiv energi kring sig. Det kan man inte säga om Landskrona och Landskrona BOIS. De rödgrönas period i opposition har verkligen lämnat mycket att önska; man har tagit varje tillfälle att måla in sig i hörn efter hörn (Östros - för lite och för sent, Mona Sahlin som ville bli bilfabrikör etc), det är väldigt snyggt att måla golvet, tills man måste förstöra målningen med en reträtt. En alternativ liknelse är bergsklättring, det gäller att välja rätt väg för att nå toppen, för börjar man en för enkel klättring är risken att man har kommit på en led som är så svår att man aldrig når toppen, utan är tvungen att börja gå nedåt för att börja om.

Saken är den att de rödgrönas valmanifest är en blek kopia av orginalet, kombinerar man det med den ilskna retoriken och kontrasten mot den lugna retoriken från regeringen, så blir det inte förtroendeingivande. Antingen så tonar man ner kritiken och börjar en mödosam omformulering av problemformuleringarna, eller så måste man radikalisera sin politik.

För övrigt så kan jag inte säga att jag tycker att media är särskilt högervriden. kom ihåg de riktade reportagen mot moderater i Uppdrag granskning 2002, Ekoredaktionen kan knappast heller ses som särskilt höger och Aftonbladet är i princip en filial till Socialdemokraternas kampanjhögkvarter. Men även dessa medier får det svårare och svårare att bedriva journalistik med hjärtat till vänster, med en så hopplös opposition som vi har för tillfället. Man ska också komma ihåg mediestormen kring förändringar i a-kassa och sjukförsäkringar och hur det var när dessa skedde. Massor av "exempel" fanns i medierna och förekommer fortfarande. Det är allstå väldigt enkelt för en journalist att skriva "bra text" genom att använda sig av exempeljournalistik. Men den svenska vänsterhegemonin inom journalistkåren har kanske gjort att vänsterjournalistik är norm och brott mot den normen är smärtsamt för vissa.

Den allierade journalisten


Kommentar



SVD

Hitlermustach på valaffischer

I dagens nätupplaga av DN, hävdar Jonas Thente att historieundervisningen är ett moras. Hans lilla inlägg är något oklart, men man kan tolka det som om han tror att Bohman och Adelsohn har varit svenska statsministrar. Jag kan bara hålla med om att svenska historieundervisningen/samhällskunskapsundervisningen är ett moras.

Dock tog han upp en kul idé; att måla hitlermustascher på politiker. Rent utseendemässigt är det en politiker som liknar hitler mer än någon annan i svensk politik: Mona Sahlin.

Jämför gärna!

Hitler

Thente

En milstolpe i svensk ekonomisk politik har passerats i veckan.

Denna veckan har kronans värde mot Euron stigit såpass mycket att en euro är nu värd under SEK9,2,-

Detta är första gången i modern historia där den svenska valutan återtar ett fall efter en ekonomisk kris; vore den inhemsk eller internationell. Svensk penningpolitik har sedan 60-talet gått ut på att parera en undermålig inflationistisk finanspolitik, vilket resulterat i skyhöga räntor, devalveringar och slutligen ett frisläppande av den svenska kronan 1992. Den politik borgerliga och framförallt socialdemokratiska regeringar förde under 1970 och 1980 talet, drev landet mot kostnadskris efter kostnadskris. Det skall påpekas att det var Regeringen Bildt som bröt med den inflationistiska politiken. Regeringen Bildts stenhårda men fruktlösa försvar av kronan, var ett tecken på att en ny tid var kommen. Sparpaketen som dåvarande regering lyckades knåpa ihop och därtill nå en bred parlamentarisk uppslutning kring är andra exempel. Man bör notera att oppositionsledaren Ingvar Carlsson, avbröt förhandlingarna om ett sista sparpaket och man kan anta att detta var ett politiskt taktiserande av en enda anledning; det kommande valet 1994.

Grundproblemet var alltså (förutom fastighetsbubblan) att Sverige haft en inflation avsevärt högre än de stora handelspartnerna.

Därefter fanns det en bred enighet om att riksbankens mål skall vara att hålla inflationen rimlig. Det har varit en gåta för mig att förstå varför svensk köpkraft, BNP, levnadsstandard inte har varit bättre än vad den är, relativt andra länder: Storbritannien, Danmark, Irland, hela Sydeuropa och ett antal andra länder också. Frågan var nog felställd! Frågan borde varit; Hur kan dessa länder ha såpass bra köpkraft och BNP och hur kan de ha höjt sin levnadstandard såpass mycket? Svaret är att det kan man, men man måste betala för det sedan.

Idag har kronan hämtat sig efter senaste finanskris, BNP växer och ekonomin är tillbaka på nivåer som rådde 2008. Nu gäller det att hålla nere inflationen, så kommer folk att få jobb och staten skatteintäkter!

kronförstärkning

Exportväxt