Äntligen har vi fått ett namn på en av de mest humoristiska inslagen i den svenska kulturen: Robert Laul.
Det är så klart segmentet strax ovanför de tatuerade hundägarna i tjugoårsåldern och straxt nedanför Patrik Ekwall. Det är personerna som är tatuerade fast med designade t-shirts (Bevara mig från alla dessa trettioåriga män med tshirt-decolletage). De är beviset för att fördummningen har nått medelklassen totalt. Problemet är att dessa individer tar sitt liv på alldeles för stort allvar och detta i sig är en extrem paradox. De jobbar väldigt hårt på att leva liv som gör väldigt liten skillnad för världen och tar detta på väldigt stort allvar. Robert Laul är ett utmärkt exempel! Han tror på allvar att; han är en journalist, att hans bevakning av Lars Lagerbäck har varit viktig för demokratin. Men vad gör det om hundra år, när allting kommer kring.
Men som Martin Aagård skriver i sin krönika(länk nedan), är ju också den ogenerade smaklösheten också denna subkulturs adelsmärke, fan vet om inte Ekwall platsar i alla fall.
Täbbs och Partille Johnnies
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar