Detta kom inte precis som en chock. En utredning har visat att flickor är bättre skolelever än pojkar och att avståndet mellan könen ökar. Det som är förvånande är att polletterna trillar ner först nu. Som före detta expert på manlig ungdom, småpojkar och svensk skola; kunde jag tidigt konstatera att det som beskrivs som problem för flickors prestation(krav), är en förutsättning för pojkars prestation(krav). Det må så vara att jag inte har någon som helst vetenskaplig grund än mina egna erfarenheter, men faktum enligt mig är, att litar man på manlig ungdoms inneboende motivation att förkovra sig i matematik, så blir det inte mycket gjort.
Svensk skola är idag helt uppbyggd till flickors situation; pedagogiken är helt och hållet anpassad till teorier som uppenbarligen passar flickor, 90% av lärarkåren(fakta?)är kvinnlig etc.
Det verkligt skrämmande är dock detta: Flickorna drar inte ifrån pojkarna genom flit; de drar ifrån pojkarna eftersom de inte försämras lika mycket.
Monica Gunne
Ps
Själv fick jag lära mig var de stora åarna i halland heter och det har jag ofta nytta av i bilen då jag kan visa mig på styva linan för medresenärer.
torsdag 18 november 2010
måndag 15 november 2010
Jag kandiderar till ordförandeposten
Härmed tänker jag tillkännage min kandidatur till Socialdemokratiska Arbetarpartiets ordförandepost. Jag har av födsel och ohejdad vana blivit och förblivit socialdemokrat; en riktig gråsosse är jag. Jag har haft stor respekt för alla socialdemokratiska partiledare (utom Olof Palme, då jag aldrig förstod vad han sa).
Jag vill dock varna alla partivänner som har tänkt stödja min kandidatur. Jag har som princip att politik går ut på två saker: Ideologi och kommunikation av den ideologin. Jag vet att det kan låta gammaldags, men eftersom jag har starka åsikter om det mesta, har jag svårt att anpassa dem till vad folk vill att jag ska tycka. Jag vill sträcka mig så långt som att, det är mina och mina partivänners åsikter om hur detta landet skall styras, som väljarna skall få ta ställning till och inte tvärt om. Jag förstår att detta ligger mig i fatet!
I övrigt vill jag driva en politik som är relevant för stora delar av befolkningen och den politiken skall vara ett alternativ till övriga partier. Överst på min dagordning, står det att alla människor har lika värde och skall ges i så stor utsträckning som möjligt, likartade möjligheter från födsel. En paradox till detta är att vi också måste ge föräldrar möjlighet att ta ansvar för sina barn och deras välbefinnande. Vi måste också ge människor möjlighet att själva utveckla sina liv i de riktningar de vill. Ett samhälle måste ha sådana drivkrafter, annars kommer vi inte att ha den dynamiska ekonomi som vår välfärd kräver. Vi ska vara ett parti FÖR alla som tycker som vi, det inkluderar minoriteter och större grupper. Som del i en minoritet ska man kännas sig välkommen att diskutera små OCH stora frågor, lika välkommen ska en vit medelålders man(som jag) känna sig. Detta är komplext och det faktum att jag är beredd att dö för att en homosexuell kvinnas rätt att leva det liv hon vill, får inte överskugga andra politiska debatter som är relevanta för andra delar av befolkningen (läs socialdemokratiska kärnväljare). De falanger inom partiet som tycker att jag är gammaldags, får gärna bryta sig ut och bilda ett systerparti. Det har jag inte något emot; vi har som parti kanske haft för stor omfattning av ideologi. Som syskonpartier kan vi säkert samarbeta i de allra allra flesta frågor, men vi kan ha lite olika profil. Dock vill jag att det parti jag ska företräda behåller namnet Socialdemokratiska Arbetarpartiet SAP. Ett förslag till namn på ett utbrytarparti skulle kunna vara: Socialdemokraterna Animal Farm SAF. (Det var bara ett förslag Margareta och Jytte!)
Vi ska vara ett arbetarparti och vi har under större delen av vår existens som parti, varit det enda arbetarpartiet. Idag har vi fått seriös konkurrens om det epitetet. Ett arbetarvänligt parti, måste driva arbetarvänlig politik och jag är osäker på om vi de senaste 30 åren har genomfört några arbetarvänliga förslag på eget initiativ. Med risk för att svära i kyrkan, hävdar jag att det ska löna sig att arbeta. Dock måste ju göras avvägningar mot välfärdsbehoven och i vilket skick statsbudgeten är.
Jag har för avsikt att driva en rättvis fördelningspolitik, som inte bara är symbolpolitik. Förmögenhetskatt är verkligen fördelningspolitik i sin renaste form, men på det viset jag fick förklarat för mig hur en återinförd förmögenhetsskatt skulle kunna se ut, kan jag inte se någon som helst vits med ett återinförande. Fördelningseffekten är minimal och de verkligt rika kom undan i alla fall. Dessutom har jag pratat med flera duktiga nationalekonomer som menar att förmögenhetskatt är rent kontraproduktivt. Man får alltså mindre pengar i statskassan med förmögenhetsskatt än utan. Med de utmaningar som svensk välfärd står inför, har vi inte råd att slänga bort pengar på vettlös ideologi. Ett förslag till att fördela mer pengar från den rika delen av befolkningen till andra grupper skulle kunna vara att minska progressiviteten i skatten på arbete. Det skulle kunna innebära att mer lönearbete skulle förekomma i de högsta inkomstklasserna och därmed fördela mer pengar till andra grupper.
Jag tror att Sverige måste föra en trovärdig och konsekvent utrikespolitisk linje. Breda parlamentariska lösningar är av vikt. När det gäller utrikes och säkerhetspolitik, kan vi inte kohandla med andra partier om avsikten med kohandeln bara är att vinna val. Vi måste framstå som ett ansvarstagande parti.
Jag tror på att vi måste förändra det fotavtryck som vi människor sätter här i världen. Vi måste bli mycket lättare på foten. Det är dags att Socialdemokratiska Arbetarpartiet, biter i det sura äpplet och diskuterar detta förutsättningslöst. Vi kanske måste satsa tusentals miljarder på omställningar i detta landet och dessa omställningar kanske är väldigt smärtsamma för många av våra kärnväljare (Man får gärna bo i Norrland, men inte till priset av att Bangladesh läggs under vatten). Men då får vi bedriva opinionsarbete, ni vet, det vi gjorde INNAN andra världskriget. Återigen, vi kanske inte är ett parti som kan tala för lika stora delar av befolkningen som vi gjorde för trettio år sedan. Världen kanske är så komplex att man inte kan formulera en politik som passar 45% av befolkningen.
Med vänlig hälsning
Frank Bonnevie (partibok 3459)
DN
SVD
aftonbladet
Expressen
SVD
Aftonbladet
DN
DN
SVD Ledare
SVD
Jag vill dock varna alla partivänner som har tänkt stödja min kandidatur. Jag har som princip att politik går ut på två saker: Ideologi och kommunikation av den ideologin. Jag vet att det kan låta gammaldags, men eftersom jag har starka åsikter om det mesta, har jag svårt att anpassa dem till vad folk vill att jag ska tycka. Jag vill sträcka mig så långt som att, det är mina och mina partivänners åsikter om hur detta landet skall styras, som väljarna skall få ta ställning till och inte tvärt om. Jag förstår att detta ligger mig i fatet!
I övrigt vill jag driva en politik som är relevant för stora delar av befolkningen och den politiken skall vara ett alternativ till övriga partier. Överst på min dagordning, står det att alla människor har lika värde och skall ges i så stor utsträckning som möjligt, likartade möjligheter från födsel. En paradox till detta är att vi också måste ge föräldrar möjlighet att ta ansvar för sina barn och deras välbefinnande. Vi måste också ge människor möjlighet att själva utveckla sina liv i de riktningar de vill. Ett samhälle måste ha sådana drivkrafter, annars kommer vi inte att ha den dynamiska ekonomi som vår välfärd kräver. Vi ska vara ett parti FÖR alla som tycker som vi, det inkluderar minoriteter och större grupper. Som del i en minoritet ska man kännas sig välkommen att diskutera små OCH stora frågor, lika välkommen ska en vit medelålders man(som jag) känna sig. Detta är komplext och det faktum att jag är beredd att dö för att en homosexuell kvinnas rätt att leva det liv hon vill, får inte överskugga andra politiska debatter som är relevanta för andra delar av befolkningen (läs socialdemokratiska kärnväljare). De falanger inom partiet som tycker att jag är gammaldags, får gärna bryta sig ut och bilda ett systerparti. Det har jag inte något emot; vi har som parti kanske haft för stor omfattning av ideologi. Som syskonpartier kan vi säkert samarbeta i de allra allra flesta frågor, men vi kan ha lite olika profil. Dock vill jag att det parti jag ska företräda behåller namnet Socialdemokratiska Arbetarpartiet SAP. Ett förslag till namn på ett utbrytarparti skulle kunna vara: Socialdemokraterna Animal Farm SAF. (Det var bara ett förslag Margareta och Jytte!)
Vi ska vara ett arbetarparti och vi har under större delen av vår existens som parti, varit det enda arbetarpartiet. Idag har vi fått seriös konkurrens om det epitetet. Ett arbetarvänligt parti, måste driva arbetarvänlig politik och jag är osäker på om vi de senaste 30 åren har genomfört några arbetarvänliga förslag på eget initiativ. Med risk för att svära i kyrkan, hävdar jag att det ska löna sig att arbeta. Dock måste ju göras avvägningar mot välfärdsbehoven och i vilket skick statsbudgeten är.
Jag har för avsikt att driva en rättvis fördelningspolitik, som inte bara är symbolpolitik. Förmögenhetskatt är verkligen fördelningspolitik i sin renaste form, men på det viset jag fick förklarat för mig hur en återinförd förmögenhetsskatt skulle kunna se ut, kan jag inte se någon som helst vits med ett återinförande. Fördelningseffekten är minimal och de verkligt rika kom undan i alla fall. Dessutom har jag pratat med flera duktiga nationalekonomer som menar att förmögenhetskatt är rent kontraproduktivt. Man får alltså mindre pengar i statskassan med förmögenhetsskatt än utan. Med de utmaningar som svensk välfärd står inför, har vi inte råd att slänga bort pengar på vettlös ideologi. Ett förslag till att fördela mer pengar från den rika delen av befolkningen till andra grupper skulle kunna vara att minska progressiviteten i skatten på arbete. Det skulle kunna innebära att mer lönearbete skulle förekomma i de högsta inkomstklasserna och därmed fördela mer pengar till andra grupper.
Jag tror att Sverige måste föra en trovärdig och konsekvent utrikespolitisk linje. Breda parlamentariska lösningar är av vikt. När det gäller utrikes och säkerhetspolitik, kan vi inte kohandla med andra partier om avsikten med kohandeln bara är att vinna val. Vi måste framstå som ett ansvarstagande parti.
Jag tror på att vi måste förändra det fotavtryck som vi människor sätter här i världen. Vi måste bli mycket lättare på foten. Det är dags att Socialdemokratiska Arbetarpartiet, biter i det sura äpplet och diskuterar detta förutsättningslöst. Vi kanske måste satsa tusentals miljarder på omställningar i detta landet och dessa omställningar kanske är väldigt smärtsamma för många av våra kärnväljare (Man får gärna bo i Norrland, men inte till priset av att Bangladesh läggs under vatten). Men då får vi bedriva opinionsarbete, ni vet, det vi gjorde INNAN andra världskriget. Återigen, vi kanske inte är ett parti som kan tala för lika stora delar av befolkningen som vi gjorde för trettio år sedan. Världen kanske är så komplex att man inte kan formulera en politik som passar 45% av befolkningen.
Med vänlig hälsning
Frank Bonnevie (partibok 3459)
DN
SVD
aftonbladet
Expressen
SVD
Aftonbladet
DN
DN
SVD Ledare
SVD
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)