Reine Brynolfsson

Jag har som skåning en kärlek till Ernst-Hugo Järegårds livsverk. Han har lämnat ett tomrum efter sig på den svenska scenen. Ingen kunde som honom, spela över och ändå komma undan med det. Det blev alltid bra, för man var så fascinerad av honom att man inte kunde sluta se på det ansiktet och den galenskap som alltid lurade i ögonen. Kommer vi överhuvudtaget att få se något liknande i Sverige? Efter att ha ägnat en stunds tankar åt Reine Brynolfsson, så tror jag att vi kommer att göra det. Han är inte särskilt omskriven om man jämför med Skarsgård, Nyqvist, Lassgård eller ens Henriksson, men han spelar skiten ur alla dessa. Kanske med undantag av Henrikssons radioteater, så är han genomgående bäst. Henriksson har sin fantastiska röst, men Brynolfsson har allt annat. Dessutom tror jag att Brynolfsson kommer att bli bättre och bättre med åren. Jag menar inte att Brynolfsson skall bli som Järegård, utan att han kommer att bli lika fascinerande att se.

länk

Fiskbeståndens kollaps

Varför är våra fiskbestånd så hårt nedfiskade? Är det fiskarenas fel? Eller är det politikernas? Kanske är det konsumenternas fel? Svaret är så klart, att alla bär ett ansvar. Fiskarenas och politikernas ansvar har nog avhandlats ganska flitigt det senaste halvåret, men en statsmakts ansvar har nästan gått alla förbi; mediernas. Svenska medier har fullständigt ignorerat forskares och sportfiskares rapporter i 30 år. Det är näst intill oförlåtligt. Forskare och sportfiskare har kontinuerligt under 30 år varnat för fiskbeståndens kontinuerliga försvinnande, till en kompakt mur av journalistisk inkompetens. Man har struntat i forskningsrapporter och trott när yrkesfiskarena försäkrat att allt är i sin ordning. Jämför det med att till exempel ett kemibolag bevisas förstöra ett ekosystem i en sjö eller havsvik. Skulle journalister godta företagets försäkringar om att allt är i sin ordning? Jag tycker alla skall fundera på hur svenska medier har försummat sin uppgift. Men när allting plötsligt väcker allmänhetens intresse, så är det till ett minst sagt yrvaket Medie-Sverige, fiskarter blandas ihop, till och med hav blandas ihop. Till exempel så tror medel-svensson, att det svenska hav som har råkat ut för den värsta misshushållningen med fiskbestånden är Östersjön. Det är fel, det finns i ett 5-års perspektiv ganska gott om torsk i Östersjön. Och till de få som läser den här bloggen, kan jag säga att det är i vårt en gång så fantastiskt rika västerhav, vår del av atlanten alltså, som den riktiga ekosystemkollapsen har ägt rum. Det finns knappt en torsk kvar. Det är tomt och har varit så under en mängd år.

Detta är bara några exempel på hur usel vår svenska journalistik är.

I dagens DN, så börjar man nu skjuta in sig på fisket utanför Afrikas kust. Det är vällovligt, fast jag tycker att svenska medier borde lära sig gå innan de försöker springa.

DN

helg och vår

Nu var det helg igen och våren har kommit med full kraft. Jag vet inte vad jag skall göra i helgen. Stannar nog inne mest ändå. Har inte lust att göra någonting egentligen. Varför skulle jag ha det, när man har som jag har det. Hellre än promenad i regn tillsammans med någon än en promenad i sol och värme ensam.

Vart slutar statens ansvar? Öresundsbron eller Kao lakh?

Nu har en statlig utredning slagit fast att staten har ansvar för medborgarna men ändå inte. När jag drar mig till minnes hetsjakten på socialdemokratiska regeringens handlingar och avsaknad av handlingar efter tsunamikatastrofen, så slår det mig hur totalt onyanserat det hela var. Det var tv-inslag efter tv-inslag om familjer i högönsklig välmåga som fått sova lite obekvämt några nätter och hur fruktansvärt det var att inte svenska staten omedelbart flög dem hem till Sverige. För det var i stort sett det som var problemet. En mängd svenskar som inte kom hem till Sverige omedelbart. Regeringen hade inte kunnat stoppa någon Tsunami, ej heller hade de kunnat rädda några liv. Det var rent ut sagt patetiskt att se familjefäder och mödrar lämna över ansvaret för sina familjer till Laila Freivalds. Dessutom när det inte fanns något att klaga på, mer än knöliga sovplatser och svettlukt.

Svenska staten (av vilken jag anser mig vara en del) kan inte ta ansvar för alla medborgare på alla platser runt hela jorden. Dock är det ju sympatiskt om vi kan hjälpa medborgare i trångmål. Men det kan inte vara en rättighet likt maxtaxa på dagis. Att sedan på allvar jämföra Sveriges evakueringskapacitet med Tysklands och Italiens är inte precis rättvist. Först och främst vill jag lägga ansvaret för...låt oss säga skavfötterna och svettlukten, som svenska medborgare utsattes för, på den enskilde individen, eller den enskilde individens målsmän. Men också har resebyråerna ett ansvar att ha lurat ut "den svenska kusinen från landet" i den stora världen. Att dessa sedan skyller oredan på staten, är skamligt.

Men min huvudpoäng är: är du på andra sidan jorden, så får du gilla läget som du satt dig i.

länk

Lotta Gröning skriver goja.

Råkade läsa Aftonbladet idag, och mina ögon fastnade över en kommentar som Lotta Gröning skrivit om Vin & Sprit AB-försäljningen. Hon är kritisk till försäljningen av "Vin & Sprit" och avslutar kommentaren med orden "Det är sannerligen inte lätt att vara folk när vi stämplas som ekonomiska idioter. Nu undrar jag vad vi är för att privatisera nästa gång? Vattenfall kanske?" Det är verkligen möjligt att jag är en idiot när det gäller ekonomi, för jag fattar inte vad hon menar. Hon skriver att Pernod Ricard visste vad som krävdes för en försäljning, nämligen 55 miljarder. Det är möjligt att Pernod visste det, eller så bjöd de tills säljaren inte fick några andra bud. Men det är inte det som är min poäng, utan det som hon sedan skriver och med den logik hon analyserar affären; "de skulle inte betala 55 miljarder om de inte var säkra på att få tillbaka pengarna med råge." Lotta Gröning gör här sitt största avslöjande i sitt inlägg; hon förstår inte ens de mest grundläggande mekanismerna i en marknadsekonomi: Att utan risk, kan det inte finnas någon vinst att hämta. Min poäng med detta är att det är inte givet att V&S fortsättningsvis skall vara en vinstmaskin, men den risken vill Pernod Ricard ta, till priset 55 miljarder. Svenska Staten däremot valde att göra en ordentlig vinsthemtagning och lämna risken. Detta går Gröning uppenbarligen helt förbi. Nästa fantastiska punkt i hennes inlägg är frågan om vi skall bli imponerade över prislappen 55 miljarder? Underförstått att; nej det skall vi inte, trots att de flesta bedömare tydligen värderat bolaget till 40 miljarder.  Företaget är värderat till 34 gånger den årliga vinsten, det skulle alltså med dagens penningvärde ta 34 år med dagens vinster att komma upp i 55 miljarder, detta oräknat räntan på de 55 miljarder man får i handen. Tar man räntorna på statsskulden och räknar på köpeskillingen får man mer än vad vinsten i bolaget är. Det är alltså ekonomiskt fördelaktigt att sälja till detta priset. Sedan säger Gröning, att Odell skulle få kicken direkt om han varit VD för ett företag som gjort en sådan försäljning. Hon vet uppenbarligen inte vad hon pratar om. För det första köps och säljs bolag varje dag hela året i världen och de flesta till lägre köpesummor än 34 gånger vinsten. Bolag med sådan värdering är oftast bolag med hög risk och en förväntad enorm tillväxt (kommer ni ihåg IT-bubblan?). Vari den enorma och mycket snart förestående tillväxten för V&S ligger, förklarar aldrig Gröning. För det andra så kan man jämföra statens ägande i V&S med att SJ ägde Kalles Kaviar. Sett i det perspektivet är det alltså inte en ologisk försäljning. Kanske är jag en ekonomisk idiot, eller så är Gröning det. Artikel